Suttit och läst en del förlossningsberättelser nu på morgonen. Det är verkligen som de säger, ingen förlossning är lik den andra. Börjar ju närma sig för mig med, sakta men säkert. Jag tänker mest på första tiden efter. När vi kommer hem. Känslan av att ha hem en liten en som man inte vet hur den fungerar, så liten och skör. De känns både magiskt och läskigt. Sen så vill jag gärna inte ha besök de första 10 dagarna utan vill vara med fästis och bebis. Vill koma in i en liten rutin i alla fall. Sen blir det väl besök i massor. Det känns sådär. Man vet ju som sagt inte hur ens förlossning kommer bli. Jag kan lika gärna få "normal" förlossning som en skräck som slutar i operation efter sugklocka eller liknande. Man måste ju orka med bebis och sig själv innan man ska orka ha besök och vara pigg och alert. Blir mer och mer tankar för mig om just förlossningen. Ibland får jag upp lite skäck tankar, sen glömmer jag bort och känner inte ens att jag är gravid. Men så känner jag lite puffar, mys.
3 kommentarer:
Kan verjligen känna igen mig i dina tankar. Fortfarande i v. 39-40 kunde jag nästan glömma bort att jag var gravid ibland, samtidigt som man ibland övermannades av en enorm nyfikenhet och lite rädsla inför hur allt kommer bli.
Och det är så himla typiskt - jag läste ju på och pluggade hur mycket som helst inför förlossningen, olika händelseförlopp och komplikationer, och så blev det hur snabbt och enkelt som helst. FÖR snabbt, men nu vet jag hur min kropp funkar tills nästa gång iaf ;)
Ja, och nu när jag inte vet vad det är för kön heller så har man inget annat val än o köpa neutrala färger:)
Man ska inte läsa så mycket om förlossningar tycker jag, för som du säger så är ingen lik den andra. Läser du för mycket så blir man knäpp och går runt och oroar sig alldeles för mycket. Vi är ju gjord för detta, och jag lovar att du kommer vilja göra om det, varje minut av smärta är värt det!
Vi måste ju komma ner å fika någon dag innan Mini kommer :)
Skicka en kommentar