Charlie nån timme gammal
Vill vi ha en till nu. De är frågan. Livet leker på i lätthet hemma hos oss och min bebis-längtan är stor. För stor. Men samtidigt vill jag inte ha tvillingvagn, två blöjbarn och allt annat kraffs som kommer därtill. Så varför är min längtan så stor?. Jag är så tacksam över att vi har fått ett frisk barn. Att vi fick en liten underbar gosse, utan att försöka, utan att tänka. Tänker på alla där ute som vill ha barn och som har de tufft, kämpigt och kämpar i motgång. Ibland små skäms jag över hur lätt vi hade de. Men samtidigt så är ju livet just precis så här. Men min längtan hänger nog kvar till första trottsen, sen vill jag nog inte ha fler! På många många år... ;)
2 kommentarer:
Jag vet vad du menar. Jag vill så hemskt gärna ha en bebis till. Speciellt nu när Milton inte är en bebis längre. Och även fast han har gått in i trotsperiod nummer 1 nu så längtar jag ändå!
Men Bische vill att vi ska vänta. Och vi är ju ändå 2 om det så jag kan ju inte direkt tvinga han ;)
Det blir när det blir. Och det är som du skriver, vi ska vara så himla glada för att vi kan få barn. Det finns många där ute som kämpar.
Vad gör du på tisdag förresten? Jag e ledig då, skulle vara kul om vi kunde ses en sväng :)
Haha förstår hur du menar. När Elliott sovit bra i några nätter och varit allmänt glad om dagarna så vill jag också ha en till. Sen kommer helvetesnatten och gnälldagen som påminner mig om att det nog inte är en sådan jäkla bra idé :P
Kramar
Skicka en kommentar