Debatt. Flicka/Pojke

Jag har stött på begreppet "tjejmamma" ett antal gånger under min resa som både havande och mamma. Och just idag kände jag för att yttra några ord i denna otroligt löjliga fråga/debatt/känsla.. Men vill även säga innan; att jag gärna vill ha en flicka och att jag då skulle sätta på henne något sött i rosa och tycka åh vilken liten prinsessa... jag är trotts allt bara människa. Så nu kör vi!

Har förstått att de är otroligt många mammor där ute som är just bara "tjejmammor" dom kan absolut inte tänka sig att få en pojke och om dom får de verkar de som att hela delas värld går under. Det finns människor där ute som inte kan få barn, kom ihåg de! Är inte de ganska så underligt, rent utsagt förskräckligt? Jag kan bara tänka mig vad som kan försegå i dessa kvinnor/tjejers hjärnor; Åh klä upp i massa fina klänningar, sätta i spännen i håret (fast att hon knappt har hår) åh lilla docka, lilla bästis, vi kommer förstår varandra så bra m.m.. ja, så de kan gå. Har även sett andra fördelar med en flicka enligt dessa "experter": hon stannar längre hos en, du får närmare relation med barnbarnen och får så mycket mer tid ihop. Ja.. om ni vill ha det så.. (kommer med lite inputs själv lite senare i texten)

Vad jag själv känner så är jag otroligt glad över att ha fått en lite grabb. En sån otroligt lugn och harmonisk liten kille som jag älskar mest i hela världen och jag skulle aldrig velat ha bytt. Jag visste inte vad Challe var i magen, men hade på känn hela tiden att de var just han där inne och de går inte en dag då jag önskar att han var någon annan.

Visst jag får känna mig i sidosatt på barn avdelningarna för Hello-Kitty och allt annat jävla tjaffs tar allt för stor plats på affärerna. Visst de finns inte lika många alternativ till klädesplagg om han nu inte har Skottskt blod så jag kan dra på en rutig kilt. Visst han och jag kanske inte kan bli "bästisar" när jag står och sminkar mig och går och shoppar, om han nu inte väljer ett HBT-liv eller helt enkelt gillar shopping. Visst han och jag kanske inte delar samma intressen.. han kanske vill kicka boll, spela hockey, fixa med datorn och jag åka och shoppa dra en fika - vad skulle de göra mig?

Men fan så "lätt" liv han förmodligen/kan kommas ha och då även jag som inte behöver oroa mig ännu mer än vad jag redan gör som förälder. För han kommer förmodligen aldrig känna sig för tjock, för små bröst, känna sig otillräcklig, ha det senaste inom mode, försöka blidka andra för att synas, våldtäksmän, banta, bullemi/anorexia, tjäna mindre, svårare att få vissa jobba.. lista kan nog fortsätta i oändlighet.. Jag själv slipper förmodligen även att ha någon som nallar på mitt smink, lånar mina kläder, skriker massa elak ord (då som så oftast tonårstjejer gör i renfrustration över hur korkad jag är som mamma) pappa däremot är ju favoriten, han kan man blidka... som sagt, de är ju så "dåligt" med en pojke ;).

Men som sagt alla dessa "tjejmammor" där ute tycker nog bara jag kommer med ursäkter.. ;)