Det var den jobbigaste tiden i mitt liv när vi lämnade varandra. Jag gick sönder - på insidan och på utsidan. Jag blev sjuk, sjuk av kärleken. Sjuk av de som än gång gjorde mig så lycklig. Det tog lång tid innan jag hittade tillbaka till mig själv efter det här. Men när jag väl gjorde de - då hittade jag verkligen hem. De enda jag kan sakna är hans familj, de gör jag än idag. Dom blev som min. Alla familjemiddagar, fina helger i stugan och massa annat fint.
Första kärleken är alltid något speciellt, något extra. Första kyssen, första presenten, första gången man sa att man älskade varandra. Alla dessa stunder och mer finns kvar där inne mitt huvud. Dom finns nog där för resterande del av mitt liv. Jag vet dock inte om dom finns där för honom, men de gör mig inget längre. Förut grubblade jag på sånt. När jag var i bubblan. Nu är jag ute ur den och lever. Lyckligare än någonsin förut.
2 kommentarer:
Fint du skriver!
Ja, usch. Vi har också varit förkylda himlans länge men lyckades äntligen bli friska i några veckor och sen kom denna dunderförkylning. Typiskt!
Nej, jag hittar ingen alls! Jag har testat såå himla många, men alla är för tajta runt midjan. Det är ju inte klokt. Nu börjar det dock bli så himla kallt så jag får väl helt enkelt köpa en som är så stor att han badar i den.. Lite tråkigt för antagligen kommer han ju kunna gå i vinter och då vill jag ju inte att han ramlar :P
Hur kallt har ni det? Det är ändå typ 5 minus här och jag vill dö :P
Kram
Ja den första kärleken, det är något speciellt med den. Den kan göra en både gott och illa. Man kommer ihåg den länge och den ska liksom få vara just det, den första. Kul att läsa. Tänker på er och hoppas ni har det bra uppe i kylan. Får se om det blir nån tur för oss framöver uppåt landet. Kram så länge
Skicka en kommentar