Så jag blir så rädd när jag funderar på nummer två och hur jag kommer känna mig när vi har två små i familjen. Jag menar, kommer vi ångra oss att vi skaffade en till så "fort". I min drömvärld skulle jag lätt vänta till han var 5-7 år. Av ren egoism och familjeglädjen, för kom igen - de är inte alla dagar de är sol på himlen och hö i hagarna. Men samtidigt vill jag att Charlie ska få glädjen av ett syskon, att ha någon att leka med, skratta med och mysa med. Att aldrig behöva känna sig "ensam". Så när är de dags!? om 1 år, 2 eller 5? Help?
Men nu var jag inte så PK; vilka lyxtankar man sitter och har! Här bara tror jag att vi ska få ett syskon lätt som en plätt. Bara antar, tar för givet. Tänker på alla ni där ute som kämpar. För jag kan förstå. Dock har ju jag mitt mirakel här hos mig. Men om jag ska vara ärlig så trodde jag länge länge att jag inte var direkt någon "babymaskin", att jag nog aldrig skulle kunna bli mamma. För under åren som har gått har jag haft mina vilda dagar (oh yes i have.. sadly) och aldrig någonsin har jag varken behövt ta dagenefter eller aborterat (vilket jag nog aldrig skulle kunna). Och eftersom Charlie inte var planerad, så vet jag inte hur länge eller på hur kort tid han tog på sig att gro. Men han är så älskade och vårt största mirakel. Ska nog lägga tankarna om syskon på is. För vem vet om de blir en 2:a?. Man vet aldrig förens man har försökt.
3 kommentarer:
Min kropp återhämtade sig aldrig efter Alice... Inte fått min mens och därmed kört att skaffa syskon nu. Men vi är så nöjda med vad vi fått!
Hade vi skaffat ett barn till så hade jag nog inte väntat så där är mer än 2 år emellan... Så de har lite glädje av varandra!
Jag tror verkligen att du har en poäng i att fundera över det. Man kan ju bara gå till sig själv och se på hur bra man haft det med ett syskon. Så det tycker jag absolut ni ska försöka med, för du kommer att älska det lika mycket. Kärleken tar inte slut, har massor av föräldrar vittnat om. Däremot är ju frågan när man ska göra det. Vi har ju en helt annan situation, dels är jag äldre och dels är det ju svårt, men jag skulle absolut vilja ha barn ganska tätt inpå så att de kan umgås med varandra och bli mer kompisar än "lillasyster/storebror" tex. Men det är en svår fråga och väldigt individuell. Hur känner R? Hur diskuterar ni det hemma? Kramar i massor
ps. UL i v 18 såg jättebra ut idag. Är så lycklig.
mellan mig och syrran är den 1 år och 9 mån - helt perfekt. önskar att jag tänkt till lite mer när marre skulle komma. nu blev det 2 år och 2 mån mellan marley och vega.. det är ok.
mellan vega och engla är det ju 3 år och deras vänskap går i vågor kan jag säga.. men 2 år är nog rätt perfekt skillnad!
Skicka en kommentar