En fråga

Amanda Schulman ställde denna fråga: Hur ofta har ni barnvakt? 

Ni som läser min blogg eller känner mig, vet att jag inte "hymlar" med att vara ifrån min son. Jag ser inte de som något problem. Eftersom jag ser att han inte tar skada av att vara ifrån mig eller hans far. Oftast är de ju bara en av oss som är ifrån honom och de handlar inte om några större utsträckningar.

Som sagt, vi har varit borta från vår son lite titt som tätt under hans snart 2 år i livet. Mest några timmar här och där själva eller tillsammans under veckorna, någon natt på helgen och i 5 dygn när han var runt 1,5 år. Vi har totalt sovit 8 nätter utan han tillsammans. När vi var ifrån honom i 5 dagar, då var han med sin familj. Ja, med sin farmor och farfar samt hans 2 kusiner på 8 och 10. Han hade aldrig haft så kul om han hade följt med oss till storstan. För honom är de total lycka att få vara hos sin farmor och farfar.

Man känner sig själv och sitt barn bäst. Vi har ett barn som har varit extremt trygg i sig själv från en låg ålder. Vi vet alltså att han inte tar "skada" av att vara ifrån oss, utan snarare älskar att få vara tillsammans med andra familjemedlemar. I bland har de krisat på jobbet och då har han till och med fått varit med våra närmsta vänner som han inte träffar jämt och ja, alla säger samma sak - wow vilken trygg och lättsam liten kille ni har. Det om något visar på att de vi "gör" inte tar någon skada.

Jag har ett behov av egentid (japp, man får ha egentid när man är mamma, i alla fall jag) och jag känner aldrig att jag gör fel. Visst dom växer fort och snart står man där med noll kids i hemmet och känner, vart tog mina små vägen. Jag kommer alltid stå fast vid att om man själv inte mår bra, då mår inte heller dom omkring dig bra. Så för att mina killar ska få må bra, måste jag få vara för mig själv ibland. Jag älskar min son över allt annat. Så det betyder inte att jag inte älskar honom, saknar honom. Jag saknar han varje sekund oavsett om vi är hemma och han sover eller om jag är med ett par vänner och umgås.

Jag tro helt klart att de är viktigt för både barn och föräldrar att vara ifrån varandra. Det skapar starka band med andra familjemedlemar/människor i ens närhet, de ger tryggare barn. För tänk om, tänk om de händer nått med er och ens barn aldrig har varit utan er och sen helt plötsligt är ni inte där. Tänk den känslan för ert barn. Man måste förbereda sig själv och sitt barn på olika scenarion oavsett om man inte vill tänka i dessa hemska banor. Hellre de än att ens barn kommer vara helt förstörd för att den enda dom kände riktigt nära, kände sig trygg med, inte finns kvar. Aldrig att jag skulle vilja utsätta mitt barn för de.

Så tänker i alla fall jag i denna fråga.