Läser runt lite på "de stora mamma-bloggarna" och ser till min besvikelse att dom blir påhoppad för att dom tar för mycket egentid, kör barnvakt, nanny, jobbar m.m. Detta tycker jag, genomsyrar en stor avundsjuka från dessa surkärringar (ja, 99,8% är kvinnor) som måste gå in och trycka ner dessa individer. För de är ju vad dom är; individer. Bara för att man har fått barn är man inte enbart mamma. Man är sig själv i grund och botten och kommer alltid vara så oavsett om man är fru, mamma, mormor, farmor, änka, singel m.m
Jag funkar så här: Jag behöver väldigt mycket egentid för att fungera bra för min son och min fästman. För att vi som familj ska må bra. Vi försöker lösa de och de blir alltid bra för oss alla. Jag skäms inte för att säga att jag behöver vara ifrån både min son och min fästman.
Jag har aldrig skämts över att jag har varit ifrån Charlie och kommer aldrig göra de. Vi gick på bio när han var 4v och de gick hur bar som helst - ungen vet ju knappt vart den är i den åldern. Fattar inte denna nojja!? Tror jag la han i babygymmet när han var typ 3-4v, gått på toa utan honom och gör fortfarande de ibland! (gud vilken hemsk mamma jag är) han fick sova ute tidigt och ja, vi hade inget andningslarm. Jag började jobba när han var 5 mån och de var så skönt. Ja, jag vågar säga att jag tycker det är skönt att vara ifrån mitt barn.
*Gud vilken hemsk mamma jag är*
Kan säga så här: vi får höra från människor runt omkring oss, från vänner, familj arbetskamrater andra föräldrar: att gud vilket snällt, enkelt, glatt barn ni har. På bvc säger dom att han är extremt trygg i sig själv. En liten anekdot: Challe började inte ens grina när vi tog 1års sprutan utan han bara tittade och vinkade & vi kan lämna honom till i princip vem som helst och han skulle inte bry sig närmvärt. Så kom inte med att barnen blir förstörda. Det är bara en jävla myt för att hålla oss kvinnor vi spisen. Garanterat.
Jag funkar så här: Jag behöver väldigt mycket egentid för att fungera bra för min son och min fästman. För att vi som familj ska må bra. Vi försöker lösa de och de blir alltid bra för oss alla. Jag skäms inte för att säga att jag behöver vara ifrån både min son och min fästman.
Jag har aldrig skämts över att jag har varit ifrån Charlie och kommer aldrig göra de. Vi gick på bio när han var 4v och de gick hur bar som helst - ungen vet ju knappt vart den är i den åldern. Fattar inte denna nojja!? Tror jag la han i babygymmet när han var typ 3-4v, gått på toa utan honom och gör fortfarande de ibland! (gud vilken hemsk mamma jag är) han fick sova ute tidigt och ja, vi hade inget andningslarm. Jag började jobba när han var 5 mån och de var så skönt. Ja, jag vågar säga att jag tycker det är skönt att vara ifrån mitt barn.
*Gud vilken hemsk mamma jag är*
Kan säga så här: vi får höra från människor runt omkring oss, från vänner, familj arbetskamrater andra föräldrar: att gud vilket snällt, enkelt, glatt barn ni har. På bvc säger dom att han är extremt trygg i sig själv. En liten anekdot: Challe började inte ens grina när vi tog 1års sprutan utan han bara tittade och vinkade & vi kan lämna honom till i princip vem som helst och han skulle inte bry sig närmvärt. Så kom inte med att barnen blir förstörda. Det är bara en jävla myt för att hålla oss kvinnor vi spisen. Garanterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar